How can I say thanks for the things you have done for me
Things so undeserved yet you give to prove your love for me
The voices of a million angels cannot express my gratitude
All that I am or ever hope to be I owe it all to Thee
Things so undeserved yet you give to prove your love for me
The voices of a million angels cannot express my gratitude
All that I am or ever hope to be I owe it all to Thee
“
| — | Andrae Crouch |
Allt har sin tid
Ibland tror jag att jag är beroende av förändring. Ifall jag stannar för länge på samma ställe blir jag nervös, alldeles knottrig över kroppen, som om en osynlig fjäder kittlar mig på insidan av ryggraden. Att leva på två ställen, i två länder, har passat mig som handen i handsken. När jag känner mig för hemma på ett ställe är det bara att åka till det andra. Jag vet inte vad det är som gör det, men att känna mig avslappnad, bekväm och hemma är något jag fasar för. Jag vill inte veta rytmen i staden där jag bor, jag vill inte säga hej till grannar, jag vill inte bli fast i mönster som sedan är svåra att avvänja. Att vara hemma är för mig att vara instängd, att bli bekväm med sig själv, att sluta utvecklas och framför allt att inte utmanas. Jag vill stiga in i nya, okända dofter varje gång jag går utanför dörren. Jag vill höra nya röster, nya språk, nya idéer. Jag vill träffa nya människor, göra nya saker, upptäcka nya världar.
Men allt har sin tid.
Tanken på att jag har sju veckor kvar att bo i England ger mig kalla kårar. Men det gör mig också spänd på livet. Jag har länge känt på mig att jag känner mig för hemma här nu. Eller att det hemmet som finns här inte passar mig. Jag är väldigt oengelsk. Det jag gillar med att vara här är att jag blir en orädd, frispråkig och nästan lite exotisk varelse. En person som tvingas ha distans till sig själv för annars måste man leva i ständig skräck att säga eller göra fel saker. En person som med drift och målmedvetenhet har skaffat sig både jobb och praktikplats och dessutom kommit in på ett svårt program i London. Och det är just därför jag vet att detta är meningen. Jag har kommit så långt jag kan in England. Om jag stannar längre blir jag för engelsk, för rädd att ta för mig, för artig för att kunna hitta djup. Och det vill jag inte.
Jag är rädd för att flytta. Inte för den nya staden eller vad jag ska göra där. Jag är rädd för att inte kunna flyga bort när jag känner mig för hemma. Att inte kunna springa från det jobbiga, det mödosamma, det som gör mig obekväm.
Men allt har sin tid.
Jag har flytt i snart fyra år. Nu är det dags att ta mig i kragen och möta nästa rädsla. För om jag inte gör det så utvecklas jag inte. Och utvecklas behöver vi alla.
Oh Lord you are beautiful. Your face is all I seek. When your eyes are on this child your grace abounds to me.
It wasn’t me. I didn’t do anything. I didn’t pull any string. I didn’t try to believe. There was nothing I could achieve.
For I live only to see your face, to shine on me.
There’s no one else like you. You are my dreams coming true. I love what I can’t see. Your love has set me free. In you I find the rest from struggling to always be the best. You are a gift from above. In you I find unconditional love.
Your perfect grace has brought me to this place. I shout out your name. From the rooftops I proclaim that I’m yours. You are the only one who brings me to my knees. All that I am I place into your loving hands.
Freely you gave it all for us. Surrendered your life upon the cross. Great is your love poured out for us. This is our God. Lifted high from death to life, forever your name is glorified.
Hold me like the river Jordan and I will then say to thee you are my friend. Carry me like you are my brother, love me like a mother, will you be there? Weary, tell me will you hold me, when wrong will you scold me, when lost will you find me? But they told me a man should be faithful and walk when not able and fight till the and but I’m only human. Everyone’s taking control of me, seems that the world’s got a role for me, I’m so confused will you show to me you’ll be there for me and care enough to bear me?
“
| — | Michael Jackson |
Friden är ett tecken på att din tro är äkta. Den sanna friden är inte beroende av känslor, den består mitt i prövningar och svårigheter.
“
| — | Stinissen |
This reminds me of third grade and the troublesome teen years I had in front of me. Life is so much easier now. Especially when meeting the ocra on telly again. Is there any other animal so full of grace, strength and beauty? The beauty and the beast in one single movement.
We press on with the heartsick job of assimilating the imagination of savagery because in some seizure for helplessly belated justice we want to become responsible for the murdered… Guilt in our absence, guilt in our presence… Guilt of the Irish and the Swedes who hid behind neutrality. Guilt over zeal, guilt over apathy.
“
| — | Cynthia Ozick writes so perfectly sensible and heart-breakingly spot-on about why we continue to be fascinated by the Holocaust. Our faultry of being born in the wrong time haunts us, driving us to read and learn more and more about the atrocity to be able to rest some of the shame and responsibility on our shoulders. We can never put ourselves in the position of the survivor or the murdered, and so the only position left is that of the perpetrator. By taking the responsibility we hope for forgiveness, healing and ultimately forgetfulness. How wrong we are. |
I hear You say my love is over, it’s underneath, it’s inside, it’s in between. The times that you doubt me, when you can’t feel, the times that you question is this for real, the times you’re broken, the times that you mend, the times you hate me, and the times that you bend, the times that you’re healing, and when your heart breaks, the times that you feel like you’ve fallen from grace, the times you’re hurting, the times that you heal, the times you go hungry and are tempted to steal, in times of confusion, chaos and pain, I’m there in your sorrow under the weight of your shame, I’m there through your heart-ache, I’m there in the storm, my love I will keep you by my power alone,I don’t care where you’ve fallen or where you have been, I’ll never forsake you, my love never ends.
“
| — | Tenth Avenue North |
